Halmstad – Murmansk


Resa till Murmansk

Förberedelser

Idén dök upp för över ett år sedan. Jag läste att det fanns en nyöppnad gränsövergång vid Salla i Finland mot Ryssland. Varför inte köra Jeep till Ryssland och Murmansk? Det måste ju vara så långt ut i ödemarken man kan komma inom rimligt avstånd från Sverige. Dessutom borde det bjudas möjligheter till lite spännande offroad-körning.

Kontakt togs med mina vänner som i flera fall är lika tokiga som jag själv. Den vanligaste kommentaren var dock: Vad FAN skall ni där att göra? Mitt svar blev:

1 För att köra så långt vägen räcker
2 för att se hur där ser ut
3 för att bada i Barents Hav.

De flesta jag pratade med förblev dock kallsinniga trots mina lysande motiveringar. Många påstod att vi skulle bli rånade, våldtagna och dessutom illa behandlade om vi vågade oss på att köra bil ut i denna okända norra del av Ryssland. Emellertid utkristalliserades med tiden ett litet gäng som tyckte att detta var en fin idé. Planeringen innefattade kontakt med någon som kunde skaffa visum. Det krävs nämligen en inbjudan från Ryssland för att få visum. Detta går vanligen till så att en resebyrå ordnar en inbjudan från ett hotell som man bokar minst en natt hos. Detta sköttes av Barents Tour i Överkalix genom Brynolf Persson. Det visade sig senare att den ryska byråkratin är helt sanslös och att visumkrångel hotade att sabotera hela resan. Bland annat fick en deltagare resa upp till Göteborg och tjata sig till ett visum två dagar innan avfärd och de andra fick sina visum dagen innan avresa med expresspost. Brynolf på Barents Tour gjorde så gott han kunde i alla fall. Ett råd: sök visum flera månader i förväg!

Jeepen packad och klar för avfärd.

Jeepen packad och klar för avfärd.

På Internet fick jag fram rätt mycket information om Murmansk vad det gäller väder, kartor, hotell och liknande. Det var dock svårt att få reda på hur där är, kan man turista, går det att köra ut på Kola mm. Nåja, resan skulle ge oss svar på dessa frågor.

Ett kort stopp någonstans i Sverige

Ett kort stopp någonstans i Sverige

En söndag i juni 2004 började vi vår färd. Vi åkte med en Jeep Cherokee 1989 och en Range Rover 1987. Beprövade och robusta bilar med 4 hjulsdrift och bra markfrigång som hade blivit omskötta för att palla en lång och påfrestande resa. Deltagarna bestod av 6 ungdomar i ålder från 18 till 55 år. Några duktiga på att laga mat, andra på att meka eller lösa problem men samtliga på gott humör och beredda att utstå påfrestningar utan knot. Utrustningen bestod förutom av långkalsingar av mat, verktyg, spritkök, campingutrustning, kameror, GPS-mottagare, kartor, mobiltelefoner och dator. Vi hade även med en del tomdunkar för bensin då vi hade hört att soppan gick på under 4 kr litern i Ryssland.

Finland

Från Stockholm tog vi Viking-line till Åbo vilket gav oss ett fint tillfälle att testa hur vi klarade av vodka. Det gick bra. I Åbo väntade polisen med alkoholkontroll. Det gick också bra, ty vi var förnuftiga och hade bra koll på det där med att ”don´t drink and drive”.

Den ”Engelske patienten” rullar av färjan i Finland.

Den ”Engelske patienten” rullar av färjan i Finland.

Finland är ett bra land att köra bil i. Visserligen kostar bensinen över 10 kr litern men vägarna är fina, alla kör i tillåtna 100 km/tim och inte mycket rondeller och mög. Trots att ”Den engelske patienten”, dvs Range Rovern, började krångla kom vi en bra bit i regnet. Avståndet till polcirkeln avverkades på en dag. I det sköna midnattsljuset svängde vi av vid en sjö och slog upp en presenning i regnet. Detta blev den första av tio ljusa nätter.

Sista solnedgången i Finland

Sista solnedgången i Finland

Dagen efter körde vi de sista milen till gränsövergången i Salla. Det kunde vi ha struntat i. Finska tullen konstaterade att vårt visum till Ryssland inte gällde förrän tre dagar senare. Ambassaden hade skrivit in fel datum. Det var bara att vända. Vi stannade nära tullen för att laga mat och körde sedan vidare. En av oss tog en liten promenad längs vägen och blev upplockad en bit bort. Strax efteråt förföljdes vi och stoppades av en finsk tullbil som kollade våra pass, vilket verkade egendomligt. Efter en stund klarnade situationen och förklaringen kom. De upplockade vännen hade observerats av tullarna och tagits för en rysk flykting som vi nu kanske skulle hjälpa in i Finland. Vi skiljdes dock som vänner efter det att missförståndet klarats upp. Hyvvä päivää. Vi körde några mil till den finska skidorten Revontuli, söder om Salla och kostade på oss en stuga med kanonfin standard. Nu blev det kvällsmat och äkta finsk sauna och ett par öl.

Finsk version av WC.

Finsk version av WC.

Nästa dag bestämde vi oss för att köra till en liten karelsk by, Tulppio. Vi kom aldrig dit. ”Den engelske patienten” insjuknade svårt och vi fick bogsera liket till ett grustag ute i skogen. Regnet öste ner, Rovern var död och vi fick slå upp tälten i grustaget. En våt och kall afton tillbringades mitt i det öde Karelen med en trasig bil. Nu gällde det att hålla humöret uppe och det gick men med viss ansträngning genom öppen eld, matlagning, öl och en smula finsk vodka.

Här slår vi läger för kvällen.

Här slår vi läger för kvällen.

Ryssland

Nästa dag vaknade Rovern till och orkade tillbaka de tio milen till Salla. Vi gjorde oss en glad kväll vid sjön med fiske, god mat och pilsner (och mygg). Nu hade almanackan hunnit ifatt de ryska myndigheterna och vi bestämde att fyra av oss skulle köra Jeepen till Murmansk, de andra två skulle försöka komma efter med buss. Rovern som inte var att lita på längre skulle få stanna i Finland.

På väg ut ur Finland.

På väg ut ur Finland.

Den ryska tullen var ett tröstlöst ifyllande av blanketter. Man måste bl a köpa en rysk bilförsäkring för 500 kr för en månad. Denna skrivs ut av en vänlig tjej i en lucka men betalas i en annan lucka hos en sur rysk kärring som bara talar ryska och dessutom inte har lust att ta betalt. Efter en stund kan hon dock tänka sig att ta emot mina 1750 rubel mot 3 % i provision. Hela gränsövergången är en otrolig uppvisning i rysk byråkrati, den tar en och en halv timme utan något köande. Om detta skulle vara en krångelfri gränsövergång så vill jag inte uppleva en vanlig övergång. Vi var ganska trötta redan nu, fast det fortfarande var morgon.

Inne i den militära zonen på Ryska sidan av gränsen

Inne i den militära zonen på Ryska sidan av gränsen

Man kan hitta någon kilometer bra väg i Ryssland t ex en bit efter tullen. Sedan kommer grusvägen till Alakurtti, som vi tyckte var kass. Efter lite mer erfarenhet av ryska vägar får man nog säga att den var utmärkt. Jag körde med fyrhjulsdrift på grusvägen, den är feldoserad och belagd med rullgrus. I Kuolajarvi blir det militärkontroll. Vänliga, unga men barska militärer vill se pass och papper ännu en gång innan grinden öppnas. Skall det vara så här? Jag trodde Sovjetunionen hade upphört. Första macken i Alakurtti var riktigt rysk. 3 pumpar med 80, 92 och 95 oktan, en plåtlåda med en tant i, det var allt. Ingen varumärkesmagi där inte. Tanten vill ha besked om vad man skall tanka och gärna ha pengar med innan hon kör igång pumpen. Priset är 16 rubel, ca 4 kr, per liter och det är ju kul när man kör Jeep. Den lilla staden Alakurtti verkar vara en militärförläggning, tanks och helikoptrar överallt. Utanför Alakurtti är det ny militärkontroll, passen visas och kollas ännu en gång.

En av Rysslands många fina grusvägar, fortfarande inne i militär zon.

En av Rysslands många fina grusvägar, fortfarande inne i militär zon.

En ödslig väg genom ryska skogen för oss till stora landsvägen M18 mellan St Petersburg och Murmansk. Det är nu ca 35 mil kvar till Murmansk. Vägen är bred och ganska trafikerad men underlaget är otroligt dåligt på sina ställen. Fula vägmärken på betongstolpar kantar alla vägar. Vi skrattar åt skylten ”Varning för gupp” för då djävlar är det gupp!!

Jodå, de har kollektivtrafik i Ryssland också.

Jodå, de har kollektivtrafik i Ryssland också.

Vi svänger in i den första staden Kandalaksha som blir vårt första intryck av rysk bebyggelse på allvar. Fula betonghus som är mycket nerslitna och dåligt underhållna, skräp överallt, hyfsat välklädda människor, särskilt kvinnorna, Mercedes och Volga i en salig blandning. Lastbilarna är slitna och luktar så att de svenska miljönissarna hade dött på fläcken. Vi tar in på en liten avtagsväg i hopp om att finna en fin plats att rasta på. Det är ett stort misstag. Alla ryska avtagsvägar leder till en soptipp! Vi fick laga vår mat mitt i en vettlös röra av järnskrot, tomglas och plastförpackningar. Sophämtning lär finnas i Ryssland men det vanliga är att allt skräp slängs i naturen och det ser för djävligt ut i varenda buske.

Den ”vackra” miljön runt Monchegorsk.

Den ”vackra” miljön runt Monchegorsk.

Vi fortsatte den ödsliga vägen norrut, bitvis betagande vacker men ödslig natur, bitvis industrilandskap med förstörd natur och slaggberg. I Monchegorsk blir vi tagna av polisen för fortkörning. Jag har framfört Jeepen i den svindlande hastigheten av 74 km i timmen där det skulle vara max 60. Jag blir sur och spelar idiot medan den ryska GAJ (trafikpolisen) förklarar mödosamt att jag kan slippa vidare straff om jag betalar 500 rubel (136 kr) på platsen. Till sist tröttnar jag på dem och fiskar fram en sedel. Nej, de vill inte ta i den utan jag skall lägga den på sätet när jag går ur polisbilen! På väg till min bil säger den ryska polisen ”Welcome to Russia”. Jag surnar om möjligt till ännu mer men vågar inte säga vad jag tänker. Kanske syns det på mig och det får räcka.

Vägen mot Murmansk.

Vägen mot Murmansk.

Vägen är lång och tröttande och vi fikar vid en ny soptipp innan vi närmar oss Murmansk framåt kvällen. Det finns knappast några matställen att stanna på men det säljs rysk kaviar utefter vägen! Våra vänner i Finland ringer och säger att bussen inte går idag. Det betyder att två av deltagarna får stanna i Finland och vårt humör sjunker ytterligare.

Bland soporna på en avtagsväg dukas det till middag.

Bland soporna på en avtagsväg dukas det till middag.

Murmansk

Ännu en militärkontroll innan Murmansk och vi kommer in till den största staden norr om polcirkeln. Alla hus ser likadana ut, grå betongklumpar från 60-talet. Det är en stor stad, 300 000 invånare och den ligger på sluttningen vid en fjord, egentligen vackert men stadsplaneraren har haft en formsvacka. Staden domineras av en hamn och en rangerbangård och det är full fart på verksamheten. Gatorna är breda men det saknas vägmarkeringar så man får kila in sig där det går. Trafiken flyter bra men ryssarna har en brutal körstil. Jag är rädd om min Jeep, mina 500 rubelsedlar och litar inte ett skit på min ryska försäkring så vi tar det lugnt. Vi letar länge efter vårt förbokade hotell och frågar ryssar om vägen. De är vänliga och sprutar ur sig långa meningar på ryska vilket inte hjälper oss mycket. Till sist hittar vi Ulitsa (gatan) Knipovich och hotellet Polyarny Zory som är förvånansvärt snyggt och checkar in. Utanför hotellet står en ryskreggad Jeep Cherokee likadan som min. Vi ser också en splitter ny Range Rover och många europeiska bilar men annars är de flesta bilar slitna Lada eller Volga. En vanlig syn är Lada Niva och även Chevrolet Niva!, ett samarbete med Cheva i USA. Jag gissar att Nivan har levererat stötdämparna i alla fall.

Utanför Hotellet står detta rallyjärn.

Utanför Hotellet står detta rallyjärn.

På hotellet finns en bevakad parkering och i receptionen pratas utmärkt engelska. Priset på ryska hotell är ett svårt kapitel. Det finns tre prisklasser. Vi hade beställt det billigaste ekonomiklass men fick normalrum till samma pris. Senare fick vi ekonomirum till ett högre pris än vi betalat för normalrum. Visst låter det förvirrande, ca 400 kr för ett dubbelrum blev det i alla fall. Trots prislistor krävs en viss förhandlingsvana. Normalrummen håller god svensk standard, det är rent och fint medan ekonomirummen är rena men ser lite tristare ut, särskilt i badrummet.

På en gata i Murmansk

På en gata i Murmansk

Vi går ut i midnattssolen, det är ljust som mitt på eftermiddagen. Vi hittar till det största hotellet Arktika som har en lunchbuffé och äter middag klockan 12 på natten. Servitriserna har kjolar som är så korta att vi får nackspärr. Nu blir humöret lite bättre. Vi har kommit fram till Murmansk, vi har fått mat och det mesta ser bra ut. En enkel men god middag kostar ca 25 kr och en stor öl ca 14 kr. Matportionerna är ganska små och ryssarna tycks äta flera mål om dagen. Det är lite jobbigt att hitta matställen, det är dåligt skyltat och de kyrilliska bokstäverna är svårtydda. Bl a hamnar vi i en pälsaffär som vi trodde var ett matställe. Ett café visade sig vara en riktig kanonrestaurang. Ryssland är olikt vad man är van vid och det är mycket som är obegripligt. ”Ryba” betyder fisk och ”svinnja” betyder griskött i alla fall.

Solen går ner bakom husen innan den vänder upp igen, mörkare än så här blir det inte.

Solen går ner bakom husen innan den vänder upp igen, mörkare än så här blir det inte.

Murmansk är ingen riktig turiststad och det är nästan bara på hotellen det talas engelska. Vi sticker av rejält och alla tittar intresserat på oss. Flickorna i Murmansk är jättesnygga, det är korta kjolar, nylonstrumpor och snygga skor. Karlarna ser lite tristare ut i sina galonjackor, de påminner antingen om Putin eller Jeltsin. Vi ser få gamla människor och mycket få barn. På kvällen är många berusade men ingen är bråkig. Vi råkar inte ut för något stöldförsök eller kriminalitet trots att alla har varnat oss för den stora brottsligheten.

Notera de släta däcken.

Notera de släta däcken.

Vi har frusit i Finland men i Murmansk är vädret jättefint, ca 18 grader. Vi har läst att det ibland snöar här i juni så vi är ganska nöjda när vi ringer hem och hör att det ösregnar och är 10 grader hemma. Långkalsingarna åker av framme i Murmansk!I Murmansk finns flera Statoilmackar som är mycket populära. De ser ut precis som våra med ett stort utbud av varor. Det är alltid mycket folk och ryssarna verkar trivas här. Det finns också möjlighet till snabbmat men i vanlig rysk ordning är den ofta slut eller ugnen trasig. Batongförsedda stenhårda vakter bevakar macken liksom i alla större affärer vi varit inne i.

Det nya Ryssland, ny lyxbil eller gammal rishög.

Det nya Ryssland, ny lyxbil eller gammal rishög.

Efter en lång dag i Murmansk där vi blir gripna och förhörda av militären pga av fotografering i hamnen vidtar en lång natt med vodka. Alla verkar strunta i om det är dag eller natt, det är lika ljust hela tiden. En flaska rysk champagne kostar 500 rubel i baren på Hotel Arktika. Det är ganska dyrt för ryska förhållanden, ca 135 kr. Vi träffar på några ryska ungdomar som vill bjuda hem oss, mitt i natten på ett par öl och snack. Det låter lite skumt men vi är fyra starka karlar och beslutar oss för att hänga med.

Reskamrater tillsammans med nyfunna vänner.

Reskamrater tillsammans med nyfunna vänner.

Efter en fullständigt vansinnig taxifärd genom halva Murmansk med en galen Armenier som inte skulle kunna behålla körkortet i Sverige en halvtimme, kommer vi till ett ruggigt område med nedgångna hyreshus i betong. Trappuppgången trotsar all beskrivning. Den borde ha renoverats för 200 år sedan. Väl inne i lägenheten finner vi dock att det ser ut som vilken svensk bostad som helst. Det är snyggt och rent med moderna möbler. Att skaffa öl mitt i natten verkar inte vara något problem. Det tar 10 minuter och den enda förklaring vi får är: ”This is Russia.” Till ölen bjuds en sorts snacks av saltad torkad bläckfisk som våra vänner gillar men oss emellan smakar det faktisk skit tycker vi. Ölen däremot är helt OK. Den kommer i 1,5 liters Pet-flaskor vilket känns lite ovant.

I Ryssland behöver bara framsidan av huset renoveras.

I Ryssland behöver bara framsidan av huset renoveras.

De ryska vännerna visar sig vara pratsamma och trevliga. Endast en av dem talar lite engelska så konversationen blir omständlig. De är mycket intresserade av oss och varför vi kommit till Murmansk, som de själva inte ser som ett intressant turistmål. Vår ambition att bada i Barents hav verkar fullständigt obegriplig för dem. ”If you want to freeze you can try my shower, we haven’t had hot water for two month:” Huruvida det är möjligt eller tillåtet att köra ut på Kola-halvön vet de inte. Över huvud taget verkar ryssarna inte veta mycket om sin omgivning. De är heller inte glada i att prata om militärernas kontroller. Vi pratar om mycket annat istället. De ryska ungdomarna vill komma till Europa, något som är krångligt pga visum-bestämmelserna. Till sist måsta vi ta farväl av våra nya ryska vänner. Taxin tillbaka kostar mycket mindre när våra ryska vänner förhandlat om priset först. Klockan sex kommer vi till sist hem till hotellet för en god natts (dags) sömn.

Utsikt över Murmansk.

Utsikt över Murmansk.

Kola

Idag skall vi försöka att fullborda resans mål: Att köra så långt ut på Kola som möjligt samt att bada i Barents hav. Vi kör först söderut enligt vår eminenta karta från Internet. En vägskylt visar vägen ut till Teriberka, en by vid kusten ca 15 mil från Murmansk. Detta är den enda vägen på Kola-halvön som är mer än 50 mil bred. Denna väg är ganska lite använd eftersom den leder rakt ut i ödemarken. Det visar sig vara en av de bästa ryska vägarna. Växtligheten blir allt lägre och landskapet mer ödsligt. Det finns en väg, trafikmärken, kraftledningar och några buskar men inte mycket mer. På några ställen ser vi enstaka spöfiskare. Det finns rätt mycket skrot i naturen här ute trots att det för övrigt är tomt. I dikena ligger enstaka bilvrak, totalt rensade på varje skruv. Landskapet blir allt tommare och vackert kanske man inte kan säga att det är men det är spännande.

Badgrodan en present från våra ryska kamrater.

Badgrodan en present från våra ryska kamrater.

I Kola-halvöns enda vägkorsning svänger vi norrut, ut på den riktiga tundran på väg till byn Teriberka. Det är kallt och ödsligt och vi närmar oss Barents hav. Emellertid stoppas vi några kilometer från kusten. Vi har nu nått 69,10 grader nord men militärkontrollen förklarar på ryska att nu kommer vi inte längre. Åtminstone måste nog deras gester tolkas så. Vi vänder tillbaka och stannar vid en sjö kantad av isflak för att åtminstone bada fötterna även om det inte blir i Barents hav. Det är kallt, knappt flytande.

Inte Barentshav men nära nog att ta ett dopp.

Inte Barentshav men nära nog att ta ett dopp.

Vi kör istället mot Tumannyy som enligt kartan är en by 5 mil längre österut. Det är grusväg, järnskrot, kraftverk och kraftledningar, annars inget. Vi kommer fram till Tumannyy som verkar vara en halvt övergiven förläggning för militärer. Byn påminner om ett kvarter i en svensk förort från miljonprogrammet, bara så mycket fulare och slitnare. Här finns några betongkaserner, en läkarmottagning, en lekplats och en affär. De få invånarna tittar på vår Jeep utan större nyfikenhet eller entusiasm trots att vi knappast utgör någon vanlig syn för dem. Vi känner oss inte särskilt välkomna här och stannar inte. Tumannyy är den fulaste plats jag sett, deprimerande och utslängd på tundran som den är och den verkar vara befolkad av människor som nog skulle vilja vara någon annanstans. Så känner även vi och vänder tillbaka några mil. Det enda alternativet till att köra tillbaka är en väg till GES 17, vilket antagligen betyder nya militärkontroller och det orkar vi inte med. Vi kommer istället till ett stort sjösystem vi tidigare passerat, där vi kör upp på en höjd med fantastisk utsikt milsvida omkring.

Kolahalvön bjuder på vacker natur.

Kolahalvön bjuder på vacker natur.

Här tillreder vi en enkel buffé med svensk sill och nypotatis och trots att vi inte badat i Barents hav tycker vi att resan är fullbordad. Platsen är totalt tyst och med undantag av några fiskare och Tumannyy några mil bort finns inte en människa på många mils avstånd. Det är otroligt fridsamt att befinna sig här även om det känns lite konstigt att stänga av motorn, ca 80 mil från närmaste Jeepverkstad och 15 mil från närmaste stad. Landskapet påminner om ett svenskt lågfjällsområde men växtligheten är nog mer sparsam.

Klockan är nu sent på kvällen även om vi inte märker det. På tillbakavägen stannar vi och svänger av på något som ser ut som en stridsvagnsväg och här blir det fin offrad-körning. Vägen leder fram till en riven militärinstallation. I vanlig rysk ordning har ingen rensat upp utan anläggningen är bara sönderslagen och allt skrot ligger kvar.

Vägarna på det forna militärområdet ute på kolhalvön är med rysk-standard riktigt bra.

Vägarna på det forna militärområdet ute på kolhalvön är med rysk-standard riktigt bra.

Tillbaka i Murmanskområdet besöker vi Murmansk flygplats som knappast har förändrats sedan Sovjettiden. Flygplatsen är belägen en bra bit sydost om Murmansk och är ganska liten. Här träffar vi på äkta sovjetisk service i forn av en rysk flicka som med otroligt sur uppsyn bara kan svara: ”Slut!” när vi försöker köpa glass i serveringen. De flesta ryssar vi mött är vänliga men en otrevlig ryss har ett sätt som är så absurt så man faktiskt måste skratta åt eländet. Till sist plockar hon fram tre gamla oätliga glassar ur botten på frysen åt oss.

Så lång norrut vi kommer.

Så lång norrut vi kommer.

Det är för sent att ta in på hotell så vi tillbringar natten i bilen på en parkeringsplats vid krigsmonumentet i Murmansk. Det ligger högt över staden och är en av få platser som städas. Vi slumrar i bilen några timmar utan problem men man kan inte rekommendera att sova i bilen i Ryssland.

Andra sidan Fjorden

Denna dag skall vi köra så långt nordväst som vi kan så vi kör ca en mil söderut från Murmansk igen. Vi svänger av till höger över bron i Kola som är den äldsta byn i detta område. Den finns omnämnd redan från vikingatiden. Det finns endast en smal bro över fjorden här men man håller på och bygger en ny lite längre norrut. Enligt kartan kan man se Murmansk och Severomorsk om man svänger av längs fjorden här i stället för att ta riksvägen västerut mot Kirkenes. Det går bra och vi kör ca 6 mil på en smal slingrande väg mittemot Severomorsk och ser en del av de berömda båtvraken här och där. Till slut kommer vi fram till Polyarny, staden som gett namn åt vårt hotell. Här skådar vi en vik av Barents hav som skulle ha varit vacker om inte det låg rostiga båtskrov här och där. Vi vänder vid en militärkontroll som vi vet att vi ändå inte skulle få forcera. Det väcker viss uppmärksamhet för nu blir vi förföljda av en militärjeep som stannar oss efter några kilometer. Kameror, gps och detaljkartor göms i en hast, vi vill inte visa dessa för de paranoida ryska militärerna.

Morgon planering.

Morgon planering.

En civilklädd militärpolis av något slag som inte kan engelska klargör ändå för oss att den väg vi kör på får vi inte använda utan tillstånd. Vi visar på kartan att vi väl kan köra vidare för att komma ut på riksvägen igen. Svaret är glasklart: NJET och så gester som visar att det blir till att köra samma väg tillbaka. Alla militärer och poliser som stoppat oss har uppträtt korrekt men barskt och de ständiga stoppen leder till att vi känner oss obehagligt övervakade.

I hela fjorden runt Murmansk och Sevromorsk ligger sänkta skepp.

I hela fjorden runt Murmansk och Sevromorsk ligger sänkta skepp.

Nu har vi i alla fall sett andra sidan av fjorden, Barnets Hav och en glimt av Severomorsk så vi får vara ganska nöjda under de förutsättningar som råder. På kvällen firar vi på hotell Arktika med vodka och jordnötter. En av oss beställer en liten vodka, vilket belönas med en rolig min av kyparen. I Ryssland finns bara stora glas med vodka, inga små.

Solen värmer i Murmansk. I bakgrunden ser man hur klotterproblemet löst på typiskt Ryskt vis.

Solen värmer i Murmansk. I bakgrunden ser man hur klotterproblemet löst på typiskt Ryskt vis.

Hemåt

Vi börjar dagen med att ta reda på ett barnhem då vi har lite överblivna leksaker som vi vill ge bort. Att få reda på adressen, hitta och överlämna blir ganska tidsödande men efter 2, 5 timmar är det klart. Resan hemåt går lättare då vi vet hur det ser ut och var man skall köra i 60. På vägen ner gör vi en avstickare till staden Apatity vid en vik av Vita havet. Det är ett friluftsområde och ett paradis för fiskare vilket märks på att det finns ganska många turister och affärer. Det ser dock inte särskilt piggt ut, sovjettidens arkitektur och vägstandard finns kvar. Man kan säga att i Ryssland är det inte särskilt vackert där människan har varit. Naturligtvis måste vi passera en militärkontroll vid stadsgränsen.

Så här dålig kan brostandarden vara i Ryssland.

Så här dålig kan brostandarden vara i Ryssland.

På Statoilmacken tankar vi fullt samt även i en 20 liters reservdunk. Vi är fyra i Jeepen + campingutrustning, mat, verktyg, kläder mm och med 20 litersdunken i baksätet kan man säga att bilen är ganska full.

För att slippa byta däcket på Ryska sidan gränsen kyls det av, föraren passar också på dricka.

För att slippa byta däcket på Ryska sidan gränsen kyls det av, föraren passar också på dricka.

Vi svänger av huvudvägen och kör grusvägen mot Salla. Bilen känns svajig och det visar sig att ena bakdäcket är nästan tomt. De ryska vägarna har tagit sin tribut. Däcket var visserligen ganska slitet men nu har det definitivt givit upp andan. Vi kyler av det med vatten och kör vidare mot gränsen. I Alakurtti stannar vi vid plåtmacken och frågar efter en pump. Tanten i lådan ser ut som om det är första gången någon frågar efter luft på hennes mack. En rysk militär i en Lada som stannat för att tanka tillfrågas (med yviga tecken) om inte han har en pump. Det är nämligen ett av originalverktygen i Lada. Vi lånar den och pumpar oss svettiga alla fyra. Vi chansar på att klara oss över gränsen för vi vill helst inte byta däck i Ryssland eftersom all packning måste ut.

Den Ryska björnen tackar för sig och försvinner i skogen.

Den Ryska björnen tackar för sig och försvinner i skogen.

Lugnt och sakta kör vi de återstående milen mot Salla och i mitt på grusvägen sitter plötsligt en livs levande stor björnunge, ca 120 cm hög! Den sitter alldeles stilla tills vi stannar 10 meter från den. Kamerorna fumlas fram i en hast. Då reser den sig på bakbenen som en hälsning och försvinner sedan ut i skogen. Det känns som om ”Den ryska björnen” tar farväl av oss.

Vi rullar fram genom militärkontrollerna till tullen på ett fullständigt platt däck. Det tar lika lång tid att komma ur Ryssland som in. Bilen kollas av den som tullar ut den, av två andra samt av två militärer. De verkar mest göra det för att de ska, de är inte särskilt noga med att gräva djupt i packningen.

Finska tullen nöjer sig med att fråga om vi har reservdäck eller behöver hjälp. Vi klarar oss säger vi, ”Jo” säger finländaren korthugget och så är det klart. På finska sidan river vi ut all packning, fixar lite mat och byter däck.

Väl i Finland byts det trasiga hjulet.

Väl i Finland byts det trasiga hjulet.

Vi fortsätter mot Rovaniemi och ser både renar och älgar på nära håll. På natten sover vi i bilen och i vindskydd. Myggen är svåra och den stackare som sover i vindskyddet vaknar med ett myggbett i läppen som ger honom en bulldozerliknande framtoning. Vi tankar glatt i våra 20 ryska liter och skänker tomdunken till Finland. Det känns nästan som gratissoppa.

Den återstående resan ner mot Tornio och Haparanda samt Norrlandskusten går utan problem eller sensationer. Det tar två dagar innan vi åter trampar halländsk jord. Vi tömmer bilen på rysk champagne, packning och utrustning och känner oss mycket nöjda med resan. Det har varit kul, intressant och spännande om än lite ansträngande.

Vi har kört Jeep till Murmansk och tillbaka och sett ställen som få har varit på. Synd bara att Rovern dog och att vi aldrig badade i Barents hav.